Detta är Björns berättarsida

Del ett, varvid vår vildhjärna tar sina första stapplande musiksteg fast ett mer riktigt ord är:

Platt fall

Min musikkarriär startade vid pass 10 års ålder. Jag trummade med ett par pinnar från klädgalgar på en brödkorg (hihat) och en brödburk (virvelkagge). Låten var Pretty Woman med Roy Orbison. Vi bodde i ett litet samhälle vid namn Frövi. Löfte gavs om att få trumma med äldre riktigt häftiga grabbar. Skinnpaj, bakåtslickat svart hår. Idolerna var Elvis och Tommy Steel. Problemet var att de måste lära sig spela först, men de skulle återkomma när det var aktuellt. Jag har inte hört något än.

Min far spelade dragspel och ville nog att hans grabbar skulle kompa honom.

Så nästa stapplande steg i musiklivet var när farsgubben hade tagit ett par stadiga och erbjöd oss:

-         I morron åker vi till Örebro och schööper preschis dom inschtrument ni vill ha.

-         Jaba, då vill jag ha trummor.

-         Faen, grabben. Jag sa inschtrument inte nå j-la slammerburkar.

Det var på det sättet jag började spela gitarr

Så småningom upptäckte han att det rätt bra att slamra på gitarrer också.

Visst fick jag en gitarr, men den var akustisk och behövde förstärkning. Brorsan hade köpt en mikrofon från Hobby Förlaget. I katalogen gick att läsa att man kunde lura omgivningen med en falsk nyhetssändning genom att koppla micken till radions grammofoningång. Funkade det? Näe. Men om man höll den mot gitarren lät det härligt högt och distat.

Fler mickar (hörtelefon i en vanlig telefonlur) och gamla rörradioapparater inköptes. Hemska saker vad det lät. En tamburin användes som trumma av Krister Hultén. Sen var det bara att bjuda in brudarna. Lena Forsell har i efterhand berättat att jag berömt henne för att hon sjöng så bra.

–        Kanske inte så rent men du sjunger högt (= starkt).

Eskiln 1968

Första gången jag stod på scen så var det ingen scen utan ett lastbilsflak. Platsen var badplatsen Eskiln och  kommunen Fagersta.

Där arrangerades sommarkvällar och jag spelade med Tommy Lindmark (brorsan), Helmut Kollman, Sture (?) och Leif Björk. Leif spelade trummor och Helmut sjöng. Jag vill minnas att han tittade mer åt sidorna än framåt. Huvudet snurrade som radarn på en Ålandsfärja. Undrar hur det lät ute i publiken. Helmut var den som yttrade de kloka orden när rörförstärkaren vägrade förstärka vare sig rör eller röst. Han pekade mot förstärkarens inre och sa:

–        Det kanske är fel på någon av lamporna.

Det handlade om popbandstävling den där kvällen vid Eskiln. Vilken placering vi fick har jag ingen aning om men jag kommer ihåg att grabbarna före oss hade snickrat ihop högtalarlådor i spånskiva som de slog sönder. Idolerna var The Who. Jag vet inte om det impade på vare sig brudarna eller juryn. Det förstnämnda var nog det viktigaste.

Roffe Lunkan och de andra

Jag spelade med Rolf Lundkvist och Pajen, Janne Malmström, hemma hos Roffe på Fagerstavägen i Norberg. Det var på den tiden man försökte blanda Coca-Cola med Magnecyl för att förhoppningsvis skaffa sig en fylla.

Fönstret stod öppet och musiken klingade ut över nejden. Nja, nu ljög jag lite. Men det hördes över nejden.

Ett par förbipasserande grabbar frågade om jag ville vara med på en spelning i Västerbykil. Klart jag ville. Vår trummande vän, Lars Gunnar Lagström, kunde blåsa en rökring som singlade ner över virvelkaggen som ringen runt Saturnus. Han kunde tjusa tjejer också, snygg som han var. Kalle Jensen och (?) Bas-Ove Nilsson var nog de andra i bandet. Jag kommer ihåg att vi spelade Milk Cow Blues (Kinks).

För att fylla ut scenen hade vi några tomma högtalarlådor. Det starkaste minnet jag har är att jag var så nervös att jag höll på att pinka på mej. Inte alls passande eftersom brallorna på den tiden var så tighta att minsta droppe hade avslöjats.

Inte tror jag att vi gjorde så starkt intryck där ute i spenaten men på den tiden var man inte så bortskämd. Kom ihåg att detta var tiden före Idol, före syntar och Jimi Hendrix höll nog på att stränga på sin första gitarr. Öhh, nu tog jag nog i lite.. Men ändå, ni fattar va?

Hur som helst – vi fick återkomma fast i annan tappning.

På tal om Roffe. Hans föräldrar hade en sommarstuga i Stäket (nära Stockholm). Det är så nära himmelriket jag dittills hade kommit. Dels var det en kanonsnygg tjej där men häftigare ändå var att Marabou tippade felpaketerat godis på en tipp bredvid. Mmmm, Marabou.

Mycket snack om brudar är det. Men i den åldern och kanske en tjugo år framåt är man så testosteronstinn att man får resning när man ser en damcykel. Så är det bara.