Örjans högst personliga tolkning av äventyret:

Barndomen
Min mamma fick en Bjärtongitarr när jag var i 6-årsåldern, själv stod jag bredvid henne, i musikaffären i Östersund, och
trånade efter ett munspel som glänste så vackert på sin hylla.
Något munspel fick jag inte, men under högtidliga stunder kunde jag få låna gitarren för att sitta andäktigt och "plinka"
lite försiktigt. Tillfällena kom tätare allt eftersom jag växte och så småningom övergick gitarren på något märkligt sätt
till att bli mest min, det var ju bara jag som spelade på den överhuvud taget. En slags naturlig process??
Några år senare hamnade familjen i Fagersta där jag sedan skulle bo kvar tills jag blev vuxen, nåja - har jag ens blivit det nu??
Min storebror Erik drömde också om en karriär som rockmusiker, alltså införskaffades Jörgen Ingmanns korrespondenskurs i
gitarrspel, de första tre banden - dessutom en "Lucky Seven" gitarr, för övrigt en ganska märklig tingest....
Brorsan var väl inte riktigt medveten om hur mycket man måste träna för att kunna spela ett instrument, intresset falnade
snabbt som en tonårsromans. Kort sagt - jag övertog kursböckerna, nu skulle här spelas....
Sjutton, vad svårt det såg ut i beskrivningarna.... Hur långa, och hur många fingrar ska man ha egentligen??
E-moll.... A-moll.... och så ska man byta ackord, det här verkar omöjligt!!!
Tja... provar väl några andra grepp...
Plötsligt fanns en hel massa gitarrackord i näven, men vad skulle jag använda dem till, svårt, svårt....

Högstadiet
På högstadiet var det väl bara lite roligt att gå till skolan, sitta hemma och skruva på trasiga radioapparater kändes mer
angeläget, drömmar om popkarriär fanns väl också med i skallen, men det verkade vara mycket ansträngningar att nå dit, för
en lat tonåring kändes det som ett ouppnåeligt mål, tanken på att man skulle ägna sig åt bara en stor sak passade inte riktigt
in i den obeslutsammes vardag. Pyssla med lite av varje - det verkade vara min melodi.
Min kära mor var rådgivare i mina val till 9:an, någonting med teknik borde passa, fast jag var ju musikalisk, hmmm...
Teknik blev det och lika bra var det... Det fanns flera jämnåriga som kunde spela gitarr och trummor, de enda instrument som
räknades, piano och fiol var bara för socitetsungar från "Andra Sidan" där de rika bodde.
Jag träffade en spjuver som hette Björn, en utstickare som kunde cykla och spela gitarr samtidigt, dessutom bodde vi bara
100 meter från varandra och han hade en stor låda med skruvar, burkar, knappar, sladdar och andra grejor som man
kunde vrida och vända på...
Och dessutom - en elgitarr, och en bror som kunde spela gitarr och bas....
Vilken kompis!!!
Och inte minst: vi hade samma musiksmak, Jimi Hendrix hade lagom dykt upp på topplistorna med sitt märkliga gitarrspel.
På något konstigt vis bytte jag och Björn "tips och trix i hanterandet av gitarr" och plötsligt släppte den berömda
kunskapsproppen, tjohoo - här skulle spelas rock och pop!!
Ett stort äventyr var att följa med Björn ända bort till det avlägset belägna Norberg - minst en mil bort, nästan en dags-
resa. Där hade han kompisar som hade instrument och förstärkare!! Ett himmelrike för en drömmare....
Och vilket äventyr, annat än besöken på Bröderna Holmströms musikaffär där det fanns en Eko elgitarr som liknade den
gitarr som The Monkees hade på TV....
Nya bekantskaper, nya intryck - det kanske skulle bli en karriär till sist??

Första gitarren
Men instrument då? Min stackars fattiga mor tog mig med till Kalle Fernströms musikaffär i Norberg för att jag skulle få en
billig elgitarr, det blev till sist en Hagström II, röd med svajarm och 2 mikrofoner, dessutom en liten 6 watts rörförstärkare,
också från fabriken i Älvdalen.. Totalt pris: 675 kronor att avbetalas med 80 kronor i månaden, mycket pengar för en ensam mor med låg inkomst, men som ville att hennes yngste son skulle kunna ägna sig åt något vettigt istället för att såsa runt sysslolös på fritiden. Tack mamsen!!
Visserligen hade Kalle en Fender Telecaster i butiken, men den skulle kosta dubbelt så mycket som både gitarren och
förstärkaren ihop...
Glad och lycklig satt jag igång med att försöka få gitarren att dista så mycket som möjligt, detta åstadkoms genom att
koppla in den i en gammal rör-radio som sen kopplades in i förstärkaren - fullt ös till grannarnas stora förtjusning.
Jag antar att de ville berömma mig när min mamma öppnade dörren, de lät väldigt entusiastiska och högljudda....
Detta var inget mot det som sen skulle följa, när de riktigt stora förstärkarna släpades in i pojkrummet på Floravägen.

Västkusten
Jag och Björn blev oskiljaktiga  vänner, samma intressen, samma drömmar, samma outtömliga pratglädje, samma humor för det mesta. Inget kunde skilja oss åt, så när Björn drabbades av längtan efter sin bortresta flickvän, hon var på semester på västkusten, då skulle det stora äventyret börja: Vi skulle lifta, cykla och på något vis ta oss dit för att hälsa på.... Vilken soppa det blev!! Sova under bar himmel har sin tjusning, i alla fall sommartid, och vilka märkliga människor man kan möta, men det kan bli så fel, så fel...
Innan sommaren var över så hade vi luffat runt, blivit osams med lokalbefolkningen (de trodde vi var tjuvar) blivit tagna av polisen och mer eller mindre flytt från trakten, hamnade hos min syster i Göteborg, blivit osams med varandra, att umgås 25 timmar per dygn kan tära på den djupaste vänskap...
Det gick nog en eller annan månad av hösten innan vi började umgås igen. Under sista året i grundskolan hade vi hunnit knyta kontakter med flera grabbar från Norberg som spelade i band, en av dem var Benny som hade vunnit en större summa pengar på stryktips trots sin låga ålder. Och han kände Ingemund, han som fick namnet Mufflas, och nu smiddes det planer på hög nivå.

Karlslund
Vi hade turen att få låna en stuga utanför samhället, tack vare Mufflas släktingar. Sagt och gjort, vi släpade dit våra pinaler och levde artistliv med fikande och spelande - mer eller mindre oorganiserat. Någon kläckte den ljusa idén att vi skulle stå ute på gräsmattan och spela för trafikanterna på stora vägen som gick strax utanför. Jamenvisst, idéer är till för att förverkligas, ut med grejorna bara.....
Det man snabbt lär sig som popstjärna, är att förstärkare ska jordas annars får man en stöt om man själv står jordad och tar i gitarren eller nuddar mikrofonen med läpparna, aj aj aj, det känns....Jordade kablar hade vi läst om i någon katalog, men ingen ägde en sån, det fick duga med vanliga vita lampsladdar, men vi förstod ganska snart att vi levde farligt!!  Enkelt löst genom att ta en gammal lampsladd, stoppa ner stickproppens piggar i gräsmattan och vira fast andra änden i förstärkaren. OBS!! Gör inga såna experiment själv, du kan ha mindre tur än vi hade, vi lyckades faktiskt få bort strömstötarna....
Och de förvånade bilisterna stannade och lyssnade, vi kunde väl egentligen bara Cream-låten "I´m so glad" men lyckades förlänga livet på låten med 15-20 minuter med hjälp av ett antal solon staplade på varandra....
Och kul hade vi, som vanligt!!
Ett annat infall var att köpa en släpvagn från ett nerlagt band, ifall vi skulle ut på turné, ingen hade ju uppnått körkortsåldern, vi var ju bara mopedmyndiga. Alltså gick vi och knuffade, drog och släpade detta åbäke genom hela Norberg och ut till rep-stugan, svetten lackade och polisen kom förbi med patrullbilen, de trodde knappt sina ögon men skrattade gott åt de entusiastiska glinen som i alla fall inte skulle orka ställa till något ofog den dagen....

Skoldags, igen...
Hösten kom och skolan tvingade sig på oss revoltörer, obönhörligt. Vi kämpade på med skolarbetet och hade tankarna i musikens värld, Jimi Hendrix och Stones, Pink Floyd, John Mayall - alla hade det där magiska som vi drömde om. Kan de spela och leva på sin konst så borde ju även vi, jaså?? Måste man träna?? Jaha, då får vi väl sätta igång då!!
Men var ska man hålla hus med slamrande trummor och ylande gitarrer?? Ja - inte då i hyreshus, det hade jag fått erfara vid mina första stapplande förstärkarexperiment....
Vi flackade runt mellan den kakel-/tegelinredda brottarlokalen i Folkets Park, den kalla utescenen i samma Folkets Park - el-element som slukade ström så halva stan drabbades av spänningsfall i elnätet, ändå hade vi is i vattenglasen i replokalen. En sann konstnär SKA lida för sitt kall, så är det bara!!
Bandmedlemmar kommer och går, man hoppar in i varandras konstellationer och utvecklas förhoppningsvis. För vissa källarbandsmusiker är det väl mest ett sätt att umgås, mer än för att bli duktig som instrumentalist eller sångare.

Kalles affär
I Norberg fanns alltså Kalle Fernström med sin lilla butik, öppen på lördagar mellan 10 och 14 ungefär, eller efter överenskommelse.
Där tillbringade vi grabbar mycken tid med att provspela instrumenten och prata karriärdrömmar med den så erfarne Kalle, en legendarisk dansbandsledare med tusen års erfarenhet. Vi började skruva på gitarrhalsar, löda trasiga sladdar och annat som behövde ses över, detta gjorde att vi ofta fick låna instrument av vår kompis - han blev vår kompis i det ögonblicket...
Ibland hände det sig att Kalle bytte in något billigt udda föremål som fångade vår blick - vi köpte en gång två stycken ventilbasuner för någon tia styck. Ingen kunde väl spela på pjäserna, men kul var det när jag cyklade genom Norberg med Björn sittandes bakfram på pakethållaren ivrigt blåsande i basunen, att det var mitt i natten hade vi inte en tanke på. Undrar hur många vi väckte med de brandbilsliknande signalerna som Björn lyckades flärpa fram genom munstycket?? Jag tror att vi hade roligt.....